— Åh, sedan fordna tider då vi ännu båda voro unga. Han gjorde mig två gånger anbud om sin hand; första gången då jag redan älskade din fader, och andra gången sedan jag blifvit enka.
— Hvarföre gifte ni er icke med honom?
— Emedan jag ej kunde fördraga honom; han var en vild, egenkär menniska. Det fanns i hela hans väsende något som kom mig att rysa, då jag såg honom, isynnerhet den sista gången då jag, för att undkomma honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att för någon våga uppgifva min nya vistelseort. Hurudan är han nu?
— En gammal, sjuklig, spöklik gubbe. Han kan nu blott fördragas för sin dotters och sina rikedomars skuld.
— Älskar dig Lucy?
— Förmodligen, eljest skulle jag väl ej vara så förföljd af familjens gunst. Jag är icke nog rik att för den skull vara eftersökt. Men, min mor, tala ej med någon om mina planer, ej ens med Alice, jag ber er derom.
— Efter du så vill, skall jag ej göra det, ehuru Alice skulle vara högst intresserad deraf; men det är din hemlighet.
Mera blef icke yttradt om denna sak.
Dagen derpå satt Alice med en bok i handen uti en berceau i trädgården; men hennes ögon riktades alltjemt åt alléen till, der hon plötsligt varsnade något som förmodligen var mycket vigtigt, ty hon darrade synbarligen och ett uttryck af lycka öfverhöljde hela hennes ansigte. Några sekunder förgingo sålunda, steg närmade sig och Edvard inträdde uti berceauen.
— Jag längtade att säga dig huru kär du är för mig, sade den inträdande; — derföre bad jag dig om ett samtal här.