— Nej, säg ut, Edvard; jag tror på dig; du är så ädel, du är så god, att jag litar på dig som på ... ja, som på Gud sjelf.
— Tack, dyra Alice! hör på mig och haf mod. Jag kommer att stanna här en liten tid, och sedan är jag tvungen att företaga en längre resa. Du får icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min återkomst skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att göra dig till min maka.
— Fastän hvarje dag, då du är borta, är ett sekel för mig, skall jag tåligt invänta dig, men mitt hjerta, det följer med dig.
— Min älskling! sade Edvard och slöt den smärta flickan i sin famn, tryckande en lång passionerad kyss på hennes vackra läppar. Alice, du är en engel, tro på mig och allt skall nog bli bra.
Alice hade för första gången känt sig maktlös att slita sig ur hans armar; hon var så lycklig, det ljöd en så herrlig sång af innerlig hänryckning i hennes själ. Lefva och dö i hans armar, var allt hvad hon önskade i denna stund.
Det var han som slet sig lös ur hennes armar, och skyndade in i sitt rum.
— Förbannadt dumt! utbrast han, nu gäller det att skickligt styra sin båt; jag måste få henne härifrån, ty annars kunde hon blanda bort mina kort. Fördömda flicka! som på fullt allvar älskar mig och tror på mina löften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard Glithingham skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown! Det är alltför lätt att narra flickan, det lönar knappast mödan. Lucy Suffridge är också alldeles öfvertygad om att jag är pinkär i henne. Jaha, fortfor han med ett hemskt skratt; visst är jag kär uti ditt vackra slott! Tag på dig dina stora miner, dina bestämda karl-façoner, men Lady Suffridge-Glithingham blir du ändock, om icke på fredlig väg, så ... jag vet nog hvad jag menar!
Han satte sig ned och skref följande bref:
Min Charles!
Nu är stunden inne då jag måste sätta din tillgifvenhet på prof. Jag befinner mig uti en f—n så svår belägenhet. Jag måste meddela dig hvad som händt.