Sedan några dagar hade Edvard varit så utomordentligt god och öm emot henne, dessutom hyste hon för honom ett så obegränsadt förtroende, att hon ej förstod att det kunde ligga något orätt uti att bevilja honom hemliga möten. Hon ansåg honom såsom sitt lifs herre, och af hvem kunde hon väl vänta mera aktning än af den, hvars hustru hon en dag skulle blifva.
Edvard hade hela aftonen följt henne med sina blickar, hvilka liksom magnetiserade henne.
Baroneten var, såsom man sett, en usling, och som sådan beherrskades han af de vildaste passioner. Alices oskuld och rena hjerta hade utgjort hennes bästa vapen emot honom. Hon kände intet af en storartad sjelfbeherrskning; instinkten, en barnslig tro på Gud och en upphöjd ande, det var allt hvad hon egde till försvar för sin oskuld; men hittills hade detta varit nog, för att emotstå Edvards inflytande.
Kanske var det också allt detta som gjorde, att på samma gång han uppoffrade henne för sin egennytta, beherrskades han af ett vildt raseri vid tanken på att förlora henne.
Klockan hade slagit tio och Lady Starling lemnade rummet åtföljd af Alice, hvilken, då hon skulle taga godnatt af den goda frun, kände en underlig sinnesrörelse bemäktiga sig henne. Hvarföre? Det förstod hon ej, och det kan blott den fatta, som emot alla förnuftets lagar fått erfara aningars makt.
Alice gick in uti sitt rum, men då hon skulle lemna det, vände hon om, tog en liten bibel som låg vid hennes säng, och satte den uti sin ficka. Hon sade intet, hennes tankar hade vid denna handling ingen bestämd form; men då hon tog den, tryckte hon den hårdt till sitt hjerta liksom om hon känt det för svagt och haft behof af dess beskydd.
Efter en stund ilade hon ned för den mörka trappan; hennes hjerta klappade, hon stannade flere gånger och var nära att vända om. Hvarföre erfor hon just denna afton alla dessa känslor?
Kanske hade Edvards blick genomträngt hennes väsende med en underlig känsla? Kanske var det hennes goda engel, som ville beskydda henne emot det som skulle ske?
Hvem vet, om icke samvetets röst fått makt öfver henne, om hon icke hade återvändt — såvida hon ej med ens hört steg i sin närhet och känt sig omfattad af två starka armar. En brinnande kyss tystade det utrop som ville gå öfver hennes läppar; hon kände ett hjerta klappa emot sitt och då var hon icke mera rädd, hon erfor blott en outsäglig känsla af sällhet.
— Alice, Alice, hvad du är skön, hvad du är förtjusande! jag kunde icke återhålla min längtan efter dig, derföre kom jag. Alice, kom först upp i mitt rum; kom, jag ber dig.