Man kan lätt förstå den villervalla som Alices försvinnande förorsakade. Edvard spelade sin rôle förträffligt; han låtsade ej veta af något och var tillochmed den första att föreslå efterspaningar, hvilka naturligtvis förblefvo utan resultat.
Emellertid hade Alice anländt till ett ställe i skogen undangömdt för allas ögon. Det stackars barnet var uti ett förfärligt tillstånd. Resan, som varade inemot ett dygn, var nära att taga lifvet af henne. Sittande bredvid sin följeslagare, som var stum vid alla hennes frågor, trodde hon sig ibland vara ett rof för någon elak dröm och väntade den stund då den skulle upphöra.
Det var nästan medvetslös hon ankom. Mannen, hvilken Edvard kallat Nils, lyftade henne ur åkdonet och nästan bar henne in, ty hon kunde knappt stå på sina fötter.
Rummet, i hvilket hon nu fördes, var ett litet uselt kyffe. Hon kastade sig på en säng och gaf luft åt sina snyftningar, dem hon hittills sökt qväfva. Alice var en af dessa svaga naturer som ej kunna gå emot strömmen, hvilka ej ens försöka det, ty de känna sina krafter vara för ringa dertill.
En stund hade förgått, då en gammal gumma inträdde och med sträf stämma frågade, om hon ej ville komma in och dela deras måltid.
Alice hade icke ätit på hela dygnet, men nekade dock äfven nu att göra det. Hon betraktade den gamla gumman med fasa och utbrast:
— Säg mig, hvarför ha de fört mig hit? hvem har gjort det? hvarföre är jag här? hvad vilja de mig?
— Tyst barn, fråga ej mig. Jag vet det ej, men sannolikt har ni gjort någonting mycket illa och är derföre här.
— Illa? hvad för illa har jag gjort? och hennes tårar strömmade åter.
Några dagar förgingo på detta sätt. Alices öfverspända sinnesstämning började lägga sig, och innerligt tackade hon Gud för det hon medtagit sin bibel, som nu var henne så kär och gaf henne så mycken tröst.