Några veckor hade nu förflutit och Oskar, som hade många vänner och bekanta i Paris, aflägsnade från Lucy olägenheterna af hennes ensamma ställning, utan att hon sjelf märkte det.

Oskar var ädel i alla sina principer, fast uti sina föresatser och dessutom i hög grad förbehållsam uti allt som rörde kärlek; han hade aldrig ens med det aflägsnaste ord häntydt på den känsla han närde för Lucy. Ju mer han var i tillfälle att lära känna henne, desto mer hade den luftiga bild som under ett års tid föresväfvat honom, öfvergått till en verklighet. Hos Lucy fanns en poesi som fullkomligt omedvetet omgaf henne, och hvilken egentligen blott var ett uttryck af hennes älskliga väsende, af ett så okonstladt sätt att vara, att drömmerier alldeles icke kommo i fråga. Den kärlek, en närmare bekantskap med henne ingaf, var lika litet idealisk som den var materiel; det var en intellektuel kärlek, blandad med poesi. Hon var så snillrik och ändock så förtjusande, att man knappt visste hvad man hellre ville: se på henne eller höra hennes ord, men man föredrog dock alltid det sednare. Med ett ord, Oskar började känna sig sjelf, sina idéer, sina tankar så införlifvade med henne, att han var idel öra och öga när han befann sig i hennes närhet, och idel beundran när han tänkte på henne.

Men hvad skola vi säga om Lucy? Var då hennes hjerta så väl bepansradt mot kärlekens angrepp, att Oskars upphöjda karakter ej kunde få det att klappa? Var hon då så fri från all qvinlig svaghet, att den vördnadsfulla beundran hon läste i hans blick ej gjorde det minsta intryck på henne? Nej! Lucy var stark, men hon var blott menniska; hon var en ovanlig qvinna, det vill säga: den manliga riktningen i hennes karakter hade icke utplånat den enthusiastiska beundran för det ädla och det goda, hvilken ofta efter att hafva varit blott en allmän känsla slutar med att hänföra sig till en enda personlighet. Aldrig hade hon ännu till sig sjelf ställt den frågan: ”älskar jag honom?” och svårligen hade hon kunnat besvara den om någon annan framställt den för henne. Kanske hade hon dock sagt: — Då man gör sig reda för att en sträng vibrerar inom en vid åskådandet af ett konstens mästerverk, är väl detta kärlek? Då man förtröstansfullt höjer sin blick till det som man känner stå öfver sig, är detta kärlek? Det intresse man hyser att kunna uppfatta en annans idéer, lyckan att hafva funnit det ideal förverkligadt som man drömt sig, är allt detta kärlek? — då älskar jag.

XIV
EN SVENSK JULAFTON I PARIS

Oskar vistades i Paris för att på stället studera de återstående minnena af den tid, då franska revolutionen uppträdde som den första påskyndande stöten Europa erhöll på en väg, som det sedan denna tid fortfarande följer och hvars mål är frihet. Han höll sedan några år på med författandet af ett arbete, hvars syfte var att med historiska fakta bevisa verldens framåtskridande emot lösningen af det stora problemet: erkännandet af den individuella friheten. Vi sade redan att han ej var någon drömmare, han var en djup tänkare; hans naturliga gåfvor, hans sträfvan efter det goda inom möjlighetens gräns, jemte en grundlig uppfostran, hade utstakat den bana, längs hvilken hans lif skulle skrida fram.

Lucy hade vid sin ankomst till Paris afsändt ett bref till sin fader, i hvilket hon öppet och logiskt utvecklade sin karakter och sina idéers riktning. Brefvet var ömt, och i varma uttryck framställde hon huru hennes inre var upproriskt, såväl emot att återvända till Abbey-Hall, som emot giftermålet med baroneten. På detta bref väntade hon nu ett svar och begynnte redan blifva orolig öfver att hon icke fått det. Hon hade nu vistats några månader i den hänförande staden och hade, tack vare Oskar Lejonstjerna, gjort några högst angenäma bekantskaper. Mycket ofta samlade sig ett litet intressant sällskap, bestående af svenskar, engelsmän, och några finnar än hos den ena, än åter hos den andra af de familjer, hvilka utgjorde en föreningspunkt för den lilla intelligenta nordiska verld, som bildat sig inom detta stora Babylon.

Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden att bivista en af dessa för hjertat så kära familjefester, hvilkas medelpunkt utgöres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga sinne, så emottagligt för allt godt och rent, hade vid första anblicken af den förenande kraft som låg uti denna sed, blifvit gripen af en sinnesrörelse, hvilken hon icke ansträngde sig att dölja. Alla voro högtidligt stämda, en del påmintes genom den om hemmet, fosterlandet, frånvarande vänner; och de, för hvilka den ej hade samma betydelse, erforo dock en känsla af värme, som spred sina strålar omkring dem. Den trefliga julgubben, öfverströdd med puder för att påminna om hemlandets snö, utdelade åt de närvarande några mer eller mindre anspråkslösa gåfvor. Ingen hade blifvit glömd och Lucy blef helt öfverraskad att med ens se sitt namn på en lång, temmeligen stor låda. Hennes hand darrade af nyfikenhet och intresse, då hon afklippte snöret, borttog omslaget och öppnade locket på lådan. I densamma lågo de finaste lithografier af hennes älsklingstaflor. Lådan stod på golfvet då hon öppnade den, och det var på knä framför den, som hon satte dess innehåll i dagen. Nu upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes ögon ilade spejande omkring till alla de församlade. Då de föllo på Oskar, hvilken vi måste tillstå, att hennes tankar genast utmärkt som gifvaren och hvilken stod till hälften dold af granen, derifrån han oroligt betraktade henne, blixtrade hennes ögon till och stigande hastigt upp, gick hon fram till honom. — Tack! sade hon. — Det var allt. Men huru mycken mening inlade icke röstens upprörda klang i detta ord! Hon återvände derpå till lådan, upptog försigtigt dess innehåll och, bärande det varsamt till ett bord, invid hvilket Oskar ännu stod orörlig, öfverlycklig försänkt i betraktande, vände hon sig med ett själfullt leende till honom och sade:

— Herr baron, kom, låtom oss tillsammans genomgå dessa vackra bilder! Allt vackert vinner ännu mera på att betraktas af tvenne dess beundrare!

Under hela återstoden af aftonen var Lucy ännu mera förtrollande än vanligt. Hela hennes väsende hade fått en tillökning af tjusningskraft. Hon var så qvinlig, så vemodig, så omotståndligt älskvärd, att hennes blotta åsyn bidrog att ännu mera förhöja hela sällskapets stämning. Oskar var icke mera hvad man kallar kär, han var hänförd. Det föreföll honom som hade hans själ genljudat af en herrlig, öfverjordisk sång.

Alla de församlade beslöto att sluta aftonen med en liten promenad längs bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en så egendomlig anblick. Längs trottoirerna stå små trädtält, der hvarjehanda goda saker försäljas, och de, hvilka kanske omkring sig församla de flesta köparne, äro ”les marchands de gaufres”[1]. Då man närmar sig dessa sistnämnda butiker, får man för några sous en stor förträffligt tillredd voffla, beströdd med fint socker, och ständigt möter man välklädda personer, enhvar med en sådan i handen, i hvilken de helt förnöjda bita. Men denna afton skulle också hafva ett slut; man följde Lucy till hennes hem och då Oskar bar upp julgåfvan i hennes rum, räckte hon honom handen och sade: