Abbey-Hall ser ut som en graf, sedan dess engel flugit sin kos. Vi förstå nog huru svårt det är för er, fröken Lucy, att återvända till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja dock deras älsklings-barn att ej glömma bort en gammal olycklig far, som ej har någon annan än sin dotter, för att trösta honom. Lord Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig; han talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och slutligen insjuknade han, sannolikt öfverväldigad af sina egna plågsamma tankar. Han yrar alltemellanåt och då ropar han på er och säger att hans själs salighet beror på er. Hvad vi kunnat få reda på, är att han är förskräckligt plågad af en tanke, som alltjemt förföljer honom och som ni skall försona. Han fäster en gränslös vigt vid ert samtycke till giftermålet med Sir Glithingham.
Skulle vi ännu få tala till er såsom till det förra älskliga barnet, hvilket våra hjertan höllo så kärt och som hade förtroende till sina gamla vänner, skulle vi säga: — Vi förstå den svåra ställning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge är er fader och Gud vill att barnen, sålänge det ej strider emot Hans bud, skola lyda sina föräldrar. Om ni icke kan blifva Sir Glithinghams hustru, hvilket vi rätt väl kunna fatta, så visa åtminstone er fader, att det är en stark öfvertygelse, som hindrar er från att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Låt ert hjerta tala och strid ej emot dess röst! — Så skulle vi hafva sagt då, fröken Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vårt fria språk, utan kommer hit.
Edra gamla orubbliga vänner och trotjenare
Anders Black — Jenny Johns.
Abbey-Hall den 19 December 186 . .”
Då Mary en stund sednare inträdde i salongen, förskräcktes hon vid åsynen af Lucys upprörda sinnesstämning, det var liksom hade den unga starka flickan blifvit krossad; hon gret utan tårar och det var blott dofva snyftningar som frambröto ur hennes bröst, hvilka gåfvo tillkänna hennes sinnesrörelse. I ena handen höll hon ännu brefvet, med den andra tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat återhålla dess vilda slag.
— Hvad har händt? frågade Mary med förfäran, ty hon hade aldrig sett sin matmor så uppskakad. Dessa ord återkallade Lucy till medvetande af sig sjelf; med ett mildt leende räckte hon handen åt Mary, liksom hade hon känt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.
— Nu vet jag hvad det vill säga, att lida, sade hon, nu förstår jag hvad ordet ”olycka” betyder.
Hon nekade att uppfylla Marys bön att lägga sig och sedan hon skickat denna till hvila, kämpade hon ännu länge en strid med sig sjelf. Med ens gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar Lejonstjernas porträtt, betraktade det länge och fattande ett raskt beslut, skref hon följande rader:
”Herr baron! Jag befinner mig i en belägenhet då ett godt råd är ovärderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det?
Lady Suffridge”.