— Nej, vänta, vänta! Ni skall få veta allt! Men först måste jag få göra er några frågor. Säg mig, hvilken betydelse fäster ni vid ordet skyldighet? Huru vidsträckt är den mening ni ger detta ord? frågade Lucy.
Oskar syntes en stund betänka sig.
— Det är en ganska svår fråga, min fröken, och jag vet ej om jag blir i stånd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet är? Jo, det är denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till följd af vårt eget beslut eller genom omständigheterna ställer sig som en gräns för vår handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt begagnande, blifvit missförstådt. Man kan tänka sig skyldigheter som bjuda oss att göra något och andra, som bjuda oss att underlåta något. Dessutom ha vi skyldigheter emot naturens lagar och emot oss sjelfva.
— Ja, jag förstår det, sade Lucy, men huru skall man igenkänna sina skyldigheter, det är det svåra? Nu, till exempel måste jag handla. En röst manar mig att återvända till min fader, emedan han behöfver mig, emedan han är min fader. En annan hviskar åter till mig: — Du är menniska, satt på jorden för att begagna de gåfvor du fått, så obetydliga de än må vara; du får ej förspilla ditt lif i overksamhet, du får icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. Då du kan vara nyttig åt flere, bör du föredraga det, framför att vara nyttig åt en. Säg, herr baron, förstår ni detta?
— Ja, men skall jag vara uppriktig, så måste jag säga, att jag anser detta räsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgöras, det finnes en moral, som ej heller kan försvinna. Det, som är, måste föredragas framför det, som kan blifva. Den skyldighet, som är utstakad för er af naturen, får ej förbises för den ni ännu drömmer om att skapa er. Dessutom — hvilka skyldigheter har ni väl här? På hvilket verk arbetar ni?
— Jag kan ej svara annat än det jag sagt förut: jag måste blifva förtrogen med mensklighetens lif och idéer för att engång blifva nyttig för mina medmenniskor.
— Min fröken, ni tyckes engång gilla de inkast jag gjorde, till följd af ett nästan dylikt samtal.
— Ja, ni påstod att den, som antingen har flere mål för sig eller ett dunkelt, sällan kan vara säker på att ej råka in på en omväg, hvilken han ej tagit med i beräkningen.
— Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, då jag ansåg qvinnan icke äga rättighet att välja en väg utom den familje-krets, hvilken nästan alltid omger henne. Jag såg i henne endast dottern, makan eller modern. Jag ansåg henne ej behöfva andra grundsatser än dem, hvilka erfordras för att fylla dessa kall. Jag förbisåg den vigtiga frågan, att det utan harmoni ej finnes någon helhet, att brist på utveckling hos den tänkande menniskan ofta kan förorsaka oförmåga att strängt följa vissa gifna principer. Sedan dess har jag lärt mig förstå, att det första vilkoret för att qvinnan skall kunna handla rätt, är det, att hon har fasta öfvertygelser, och öfvertygelsen är ett verk af tankens harmoniska utveckling.
— Herr baron, jag måste säga er hvad det är som förer mig till alla dessa frågor. Jag har aldrig för er omnämnt, att, då jag återkom från Amerika, jag i stället för att återvända till min fader, direkte kom hit. Jag kunde ej längre lefva inom de murar, som ej blott höllo min person fängslad, utan äfven alla mina själsförmögenheter. Det var en långsam död och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att derigenom gagna någon menniska. Förstår ni det?