Som Rick äntligen tagit adjö, ringde det omedelbart på tamburklockan. I tamburen stod ett bud från en blomsteraffär, bärare av ett ofantligt syrenträd med späda, förtidigtdrivna vitgröna blommor. Rick hade mött karlen och ej kunnat styra sin nyfikenhet, utan vänt om i trappan för att få veta vad som stod på. Det var hon som nitiskt vecklade fram den storartade busken ur oräkneliga silkespapper och vadd.
— Vad i Jesse namn, Elma? Och inget kort, inte en rad. Vem, jag säger vem skickar dig blommor i denna stil?
Elma hade redan förstått det. Inte en rad, bara denna stumma morgonhälsning. — Det är alltså så det går till, tänkte hon.
Rick bar in krukan och fann en förmånlig plats åt den vid ena vardagsrumsfönstret.
— Och du skall inte vattna, instruerade hon. Hulda, hör på! Då vissnar blommorna. Man skall lägga snö på jorden, eller små isbitar och byta om ofta. Men jag säger igen, från vem?
Elma svarade kyligt:
— Troligen från fru Pasch.
— Hon har skickat dig blommor förut, anmärkte Rick.
— Ja, jag vill minnas det.
Rick insåg fruktlösheten i att fråga mer. Denna fru Pasch, tänkte hon, skulle man ha till patient. Sådana där rika fruntimmer har alltid krämpor. Uppiggad av föreställningen om en jakt efter dylikt villebråd, sprang hon utför trapporna, medan Elma, nöjd att bli lämnad i ro, sökte svalka för sitt heta ansikte intill de bleka blomklasarna.