Elma trädde in i en farstu, därifrån två dörrar förde till två lägenheter. Allt gav intryck av långvarig vanvård; lukten av fattigdom, skämda födorester, aldrig tillräckligt ofta ombytta kläder, hade genompyrt hela huset sedan generationer tillbaka. Vid hennes knackning på den ena av dörrarna, visade sig en osnygg yngre kvinna.
— Fru Asp?
— Det är jag, svarades.
— Nej, det skulle vara en gammal människa.
— I så fall är hon död. Det är väl min mans mor frun menar. Barna har kvar gården efter henne.
— Barna? Var det inte fosterbarn också? frågade Elma bävande.
— Dom skulle väl inte ärva? svarade kvinnan vresigt.
Motvilligt steg hon åt sidan och släppte in Elma i rummet. En avskyvärd osnygghet tycktes denna råda där, hon undvek att se sig omkring. Kvinnan gjorde inga ursäkter för rummets tillstånd. Också denna dag hade Elma haft en hundrakronorssedel i beredskap, hon lade den på bordet, bland odiskat porslin.
— Jag kommer från fru Gustavsson, sade hon, och önskar få upplysningar om ett flickebarn, som lämnades hit för femton år sedan, och som efter fru Gustavsson skall ha fått namnet Mathilda. Pengar betalades i ett för allt och utan villkor. Det är inte meningen att begära någon redovisning, tillade hon.
— Då kan jag ge besked, svarade kvinnan. Den ungen minns min man mycket väl. Att det var bättre mans barn förstod hans mor genast, för det kom en fru ett par månader senare och hämtade flickan i vagn och begärde inte ett öre tillbaka hon heller. Nej då, det var bara att komma i väg fort nog.