Pontus bar klockkedjan av amerikanskt guld, som Garibaldi skänkt; det blev så litet för den, om man sålde den; han hade hört sig för. Men klockan kunde icke visas, ty den var bara en bucklig silverrova. På kedjan hängde berlocken med röd sten och ingraverat G, en gåva av Garibaldi till Libert. G skulle betyda »Gud vare med dig», hade Garibaldi sagt, och det kunde passa nu, tänkte Libert, avhändande sig för aftonen sin skatt.
Matti hade tvättat och borstat Pontus’ hår. Modern hade hällt på honom ett par droppar ur en parfymflaska, Iris Blanc, som stod på hennes toalettbord sedan man mindes ej när. Den hade varit en gåva av konsertmästaren i en ljus stund, och hon var rädd om varenda droppe.
Pontus såg på sina fötter.
— Finns det verkligen inte i hela huset ett par bättre skor? frågade han.
Fru Murius räknade i portmonnän.
— Gå ner i skobutiken i hörnet, min gosse, och prova ut ett par. Lack! Vackra skor gör så mycket till klädseln, sade hon. Men köp förståndigt.
Själv var hon i tofflor, det var en besparing, och i den outslitliga gamla kinesiska nattrocken, omfodrad, omkantad, ännu helt prydlig; den sparade också in mycket kläder, när hon bara gick inomhus. Hade fröken Liwin fått se denna nattrock skulle hon i hast kunnat taga den för någon spansk schal eller annan utklädnad med kulörta blommor och fåglar. Men den var fru Alices pålitligaste trotjänare.
Medan Pontus var nere och köpte lackskor, skulle Elma fått se trotjänaren röra sig ganska livligt, följande husmoderns alla livliga rörelser för att få en smula ordning igen i den alldeles för trånga salen, där pianot var belamrat med Mattis noter och Liberts privata ägodelar, stolarna med Mattis skolböcker och under arbete varande nya sommarklänning och mycket annat.
Rätt snart var emellertid ordningen återställd, och Pontus kom äntligen i väg, i blänkande och trånga pumps, litet dyrare än fru Murius beräknat, och vilkas omisskännliga färskhet ytterligare fördunklade frackens kläde.
Matti sade: