— Fästa? avbröts ånyo. Om vi alla är fästa vid henne!!
— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår. Men, kära fru Murius —
Fru Murius ropade:
— Hon vet ju inte ens av annat än att hon är vår egen.
Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund och sade slutligen affärsmässigt:
— Kanske var det inte alldeles klokt att låta henne växa upp i den vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.
— Klokt? Det var det sista vi tänkte på.
I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej, här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och något som liknade vana att mottaga ödets slag.
— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud. För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener undvikas.
— Tar modern henne till sig? frågade fru Murius.