Han hade strax presenterat henne för sin far, och för sin mor som den lilla flickan med filigrankorset. Fru Pasch hade sagt: — Så lustigt, mycket egendomligt; vill inte fröken sitta med oss en liten stund? Alexis, min gosse, styr om att vi får litet fin frukt. Inte sant, min vän?
Detta sista hade varit till generalkonsuln, som svarat:
— Som du önskar, naturligtvis, Alexandra.
Det hade stått livligt för Matti hur denna samma fru Pasch, sagolikt vit och skön, en gång till henne, en liten nigande flicka, yttrat de obegripliga orden: Så söt man är, och så väluppfostrad ... Men fru Pasch mindes det nog inte längre. Hon hade bara givit Matti en överblick med sina runda blanka ögon, och Matti hade framför allt fått klart för sig vilken tur det var, att hon råkade ha en trevlig och lämplig klänning på sig, inte resdräkten, som dock var mycket bra, utan en litet bättre. Lyckligtvis hade det snart kommit in en bricka med allehanda gott, melon, persikor, druvor. Alexis lade upp åt henne på en assiett. Också hans ögon granskade henne och de voro runda och blanka liksom moderns.
Hans granskning måtte emellertid ha fallit väl ut, ty han sade, litet lågmält så att det inte skulle höras av alla:
— Du har blivit ännu sötare.
Generalkonsuln frågade:
— Och får man undra hur unga fröken befinner sig här?
Det såg ut som om han i det ögonblicket påmint sig medicine studeranden Pontus, som han gav ut pengar på, för studier, men rakt inte för dyrbara resor, och förvånade sig litet över att se den begåvade, men fattige ynglingens syster här, på fint hotell, i fin utstyrsel.
— Jag är här med fröken Liwin, svarade Matti.