Men hon kunde inte förhala det alltför länge:
— Matti, det har varit bud från fröken Liwin. Hon är mycket svårt sjuk.
Hulda hade ringt, men så sent att Matti och Libert redan varit på väg till Oberonska balen, och Hulda hade då sagt, att fröken Liwin icke ville veta av att man telefonerade dit. Men såvida inte fröken Matti kom alltför sent hem, vore det nog snällt, om hon lät höra av sig; Hulda trodde att fröken Liwin längtade.
Sedan hade hon ringt igen vid midnatt och så klockan två och slutligen för en kort stund sedan. Fröken hade gripits av ängslan för Mattis skull, sade Hulda, hon inbillade sig att flickan for illa eller befann sig i någon fara, och hon ville se henne. Det är väl feberfantasier, förstås, hade Hulda sagt, men —
Matti ropade:
— Jag måste genast dit!
— Om hon bara får veta att du kommer, går Hulda ner och öppnar porten.
Elma Liwin låg till sängs sedan några dagar. Det hade börjat med feber, och den hade snart stigit oroande högt. En läkare hade besökt henne, eftersänd på Huldas eget bevåg, och hon hade funnit sig i det.
— Nu kan jag dö, hade hon sagt till tjänarinnan. Med eller utan läkarehjälp hos mig gör detsamma: allt är färdigt.
— Dumheter, svarade Hulda.