— Inte efter detta, svarade Elma.
Vreden kokade inom henne. De andra två sågo henne under taklampans tända elektriska låga bli hektiskt röd och snart därefter åter blek — icke annorlunda än damerna på föreningen Samaritens styrelsesammanträde en gång sett henne. Löjtnanten hade rest sig, förvirrad, Rick ställde sig bredvid honom och viskade något.
— Vad viskar du? Hur vågar du viska mittför näsan på mig? Jag vet ändå vad du säger — jag vet vad ni säger, alla människor! ropade Elma besinningslöst.
— Om de skulle säga att du uppträder som en gammal sedlighetshyena, skulle det vara ganska träffande, svarade Rick, men eljest viskade jag bara: Gå nu, Klas.
— Ja, var så god och gå, min herre! bekräftade Elma. Hemmet är också mitt, och inbilla er inte att det är någon öppen krog — eller kanske något ännu värre — klockan tre på natten.
— Ber tusen gånger om ursäkt, kom det då äntligen ur löjtnanten.
Han gjorde ställningssteg, bugade och försvann.
Elma gick in i sitt rum igen och kastade sig på sin säng. Utbrottet var förbi. Det hade lättat. Hon kände bara en förfärlig mattighet.
Så fort tamburdörren smällt igen, var Rick efter henne.
— Är du komplett från vettet, Elma?