— Sommaren går bra, svarade hon, då ligger jag vid badort och praktiserar. I höst kanske jag gifter mig.
— Så?
— Jag är snart trettio år och en förståndig människa. Allting tyder på att ett äktenskap med mig bör bjuda de bästa garantier.
Hon såg honom rätt i ögonen:
— Du vill inte försöka, Eric?
— Nej, Rick, svarade han allvarligt, jag erbjuder inte själv tillnärmelsevis så goda garantier.
Rick förstod, att ingenting fanns att vinna mer. Hon svalde tappert förödmjukelsen, smålog utan att låtsa om smärtan, höll bort blicken, tills frambrytande tårar hunnit torka in ... Jag får taga fatt i Klas på skarpen i stället, tänkte hon. Ingenting blir ändå som man först drömde.
I slutet av maj förlovade hon sig också med löjtnanten och reste sedan till ordinarie sommarverksamheten. Elma stannade ensam kvar i våningen, obeslutsam om framtiden. Hon ämnade icke taga sin semestermånad förrän sent på hösten och då resa utomlands, en kombinerad studie- och rekreationsresa, troligen i sällskap med en textilkollega.
Till dem som förundrade sig över hennes val att stanna en hel sommar i staden, svarade hon, att staden var bäst då. Detta är ett axiom för många, och ger dock ett stänk av originalitet åt den, som uttalar sig för det. Ingen förvånade sig över att Elma hörde till de originella.
Humlegården blev hennes sommarnöje. Vid en litet avsides, lagom beskuggad gång, fann hon en bänk, som hon utvalde. Med en bok, ibland ett mindre handarbete, ibland ingenting alls, satt hon där eftermiddagen lång. Det hände att hon tog med ett par smörgåsar och litet frukt, försummande sin middag för att bättre få njuta enslighetens ro — eller pinas av enslighetens oro. Ty alla dagar voro icke lika lugna.