Ofrånkomligt var att Alexis, denne erkände snobb, utrustad med alla förmåner och möjligheter i tillvaron, verkligen höll till godo med Matti, en ganska näpen flicka, måste brodern medge, men i alla fall blott en förvuxen trettonåring. De två kunde ses prata och skratta, de retades med varandra, de trivdes tillsammans.

I sällskap med honom, Pontus, släppte aldrig Alexis lös det humör, som gjorde att han så väl tycktes fördraga Matti. Vad snobben och Matti kunde ha att säga varandra, medan han, Pontus, satt inbegripen i sin flit och blev beundrad av frågvisa äldre damer, det var honom obegripligt. Ty inte kunde gärna Matti inviga Pasch i alla de gamla barnsliga historier, hon och Libert brukat göra upp, såsom om Elias, luftgossen, om Människoätarlandet eller om ett Östermalm, domän åt en Anders de Wahl.

Pontus visste inte, att det forna Människoätarlandet fullkomligt förvandlats och endast hade intresse kvar genom att vara bebott av Världens skönaste kvinna, fru Pasch; att Anders de Wahls härskardöme vittrat ner, därvid ej olikt andra mäktiga riken, och nu endast var Östermalm igen, där vanligt folk bodde, och där fru Murius gick på torget. Häxor och missdådare hade lämnat sina forna boplatser, Kejserliga palatset rymde icke längre guld och alabaster, elfenben, ebenholts och ädelstenar, utan böcker, vilka vem som helst kunde få låna. På den vilda floden Karlavägen promenerade sköterskor med barnvagnar, och själva Elias, luftgossen, flög likt en verklig Ariel sina egna vägar.

Jorden hade skridit runt solen ett varv, det var alltihop. Det betydde att ett år gått och att varken Libert eller Matti voro småbarn längre. Redan voro de långt inne på nästa varv, de gamla barnsligheterna hade kunnat duga före filigrankorsets tid eller närmare bestämt före balens tid. Men nu var allt förändrat, och en alldeles ny tid hade brutit in, vilken Pontus icke fått reda på: Alexis Paschs.

Det var Matti som dyrkade den nye guden och Libert bistod henne. De tröttnade inte på att åter genomgå balens alla detaljer, och därefter den otroliga morgonens, då de vaknat på golvet, på den lånade mattan, och upptäckt att Alexis glömt sig kvar och sovit med dem alla. I dörren stodo modern och Garibaldi och skrattade och modern ropade: — Det är hög tid att stiga upp, gröten kallnar! Till Alexis sade hon: — Herr Pasch, jag har telefonerat till ert hem, så att ingen behöver vara orolig där. Alexis såg likväl litet snopen ut, han stod upp och borstade med fingrarna över sin tillskrynklade smoking, men slutligen skrattade också han. Gröt och kaffe fick han med dem alla, far och mor och Garibaldi, det var trängsel vid bordet, men Alexis sade, när han tackade för sig och innan han åkte hem i den bil, han telefonerat efter:

— Jag har aldrig haft så livat förr.

Denna sommar, då nu Matti och Libert voro fria från skolan, för alltid vad Libert angick, ty hans far såg sig ingen möjlighet att låta den obegåvade av de tre sönerna kämpa vidare med läroämnena, var det bestämt att Matti och han särskilt flitigt skulle idka musik. Där var det inte svårt att få Libert med, och när de övat färdigt var på sitt håll, pliktskyldigast, Libert med fiolen, en gåva av Garibaldi, Matti vid pianot, spelade de sedan tillsammans. Och det blev då stora galakonserter för Alexis.

Över land och hav, bort till generalkonsulns fina villa i skärgården, var meningen att dessa toner skulle av tjänstvilliga fläktar bäras till Härskarens öron. Libert hade en liten egen komposition, de spelat in, och den utsågs att vara härskarens favoritstycke. Ursprungligen hade melodien helt fräckt tillkommit då Matti, ännu ganska liten, en gång haft ett praktfullt utbrott av ilska. Hon hade stått på golvet och hoppat och stampat med båda fötterna. Strax hade Libert varit framme och i gammalmodig polkatakt, med fiolen under hakan intonerat en liten stump:

Ett två tre,

kom ska ni få si!