Det var obegripligt, men så var det.
Han hade tröttnat på sin motorcykel liksom på sin vanliga cykel, tröttnat på det eviga seglandet, hans tidigare års förtjusning, tröttnat på gästernas kommande och farande, på artigheten han måste ställa upp, utflykterna han måste deltaga i, till och med dansen, då grammofonen om kvällarna sattes i gång och hans beundransvärda moder gled fram till honom och småleende uppmanade: — Min gosse, du får lov att bjuda upp fröken Så.
Han ville icke bjuda upp någon, han ville vara för sig själv denna sommar, inte segla, inte föra motor, inte ro, åka, promenera, spela tennis, dansa.
— Alexis är så egen i år, sade fru Pasch till generalkonsuln.
— Det är den åldern, svarade generalkonsul Pasch. Det går över. Låt honom vara, han är sexton år och börjar gå sina egna vägar.
Fru Alexandra log då och tänkte på stoltheten i att ha en son, som är sexton år och går egna vägar.
Så snart förevändning erbjöds for Alexis in till Stockholm. Han hade sin mineraliesamling att ordna, sade han, det hade icke skett på två år; det fanns också andra ärenden för honom: inköp av böcker, en tenniskostym att prova av, en racket att hämta och så vidare. Till gårdskarlens hustru, som passade huset, lämnade han generösa drickspengar, och hon försåg honom med kaffe på sängen, när han stannade kvar över natten, vilket emellanåt hände.
Med sina nedrullade vita gardiner, med de vita överdragen över möblerna och över väggarnas stora tavlor av alla möjliga erkända och i salongerna presentabla konstnärer, med de bara, glatta parkettgolven, klockorna som stodo, borden eller montrerna befriade från alla dyrbara småsaker, den svaga kamferlukten, blandande sig med lukten av fint sommardamm och kanske även parfymrester från vintersäsongen, hade detta hus, hans hem, och dessa rum, vilka han eljest aldrig ägnade en tanke, för Alexis fått en ny, säregen tjusning.
Och just här passade Matti.