Publiken väckte strax Ricks nyfikenhet: en festpublik, slösande med champagne. Här och där voro bord, vid vilka sutto damer, alltid i herrsällskap och så sminkade, så färgade, översållade med smycken, att Rick ej kunde misstaga sig på deras art.
— Är detta verkligen ett korrekt ställe, Eric? frågade hon med sin säkra ton.
— Vi är utomlands, svarade Bourgsten, och jag kan försäkra er, och särskilt fröken Liwin, att det mycket väl går an för oss att äta här.
Också Elma såg med undran på de utmanande damerna. Icke att deras uppförande gav rum för anmärkningar. Men det var första gång i hela sitt liv hon befann sig på en plats, där demimonde tilläts visa sig, öppet låta uppmärksamma och beundra sig, breda ut sig, idka grannskap med en fröken Liwin eller överhuvudtaget personer av hennes karaktär. Det stötte henne mer än hon ville visa. Samtidigt förmådde hon icke ignorera sällskapet, kunde icke hålla sin inbillning från gåtan i det, som utgjorde dessa kvinnors makt. Hon revolterade mot den makten, men kunde ej vända ögonen från dess innehavarinnor.
Hon kände vämjelse och likväl underlägsenhet. Dessa damer, vilkas tillvaro var en offentlig skam, voro likväl lokalens prydnader; deras närvaro stegrade intrycket av sorglöshet, rikedom och till och med skönhet, medan hon själv, trots den nya paristoaletten och de mot alla förnuftets bud inköpta nya skorna, här var fullkomligt betydelselös, mer än någonsin eljest ointressant. Till och med Rick, den uppslagna förlovningens sorger till trots, hade anpassat sig, hon var väl pudrad, ondulerad, bar en urringad dräkt och hade strax lyckats anlägga det här bäst passande, glättigt bekymmerslösa sättet.
Restaurangens orkester spelade inbjudande, smäktande musik, idel erotik; vatten plaskade sövande ur en liten fontän i salens mitt; i vattnet bröto sig strålar från en ljuskälla i fontänens botten, än rosenröd, än strålande blå, giftigt grön, violett, orange. Rick pratade och skämtade med Bourgsten, hon drog sig inte ens för att gyckla med ett frieri hon påstod sig ha framfört till honom för egen del. Det var hans fel, sade hon, att hon förlovat sig så dumt strax därpå, med löjtnanten, en ointelligent karl.
Bourgsten tog Ricks förebråelser med godmodighet och skämtade tillbaka. I surret av röster, den smäktande musiken, vattenplasket och servisens klirrande, urskilde Elma meningar ur deras glada skärmytsling. Rick beskrev också damernas resa, karikerade vissa små missöden, gjorde sig slutligen, ehuru helt vänligt, också lustig över hennes, Elmas, högst dygdiga person, hennes puritanska vanor att tillbringa kvällarna på hotellrum, om hon icke fått reda på garanterat goda teatrar.
Elma föreföllo dessa skildringar genomskinliga nog: det var meningen att han, Bourgsten, skulle få klart hur alltigenom ledsam, hur omöjlig fröken Liwin var, om han nu verkligen, otroliga tanke, kom att intressera sig närmare för henne.
Hon deltog allt knappare i samtalet. Hon var icke fyndig eller snabb, kände icke mycket till detta sätt att leka flört, kunde icke i en handvändning förvandla resemissöden, vilka grundligt retat både Rick och henne, till lustiga episoder, om vilka Rick lät förstå att de endast utlöst humor och löje. Oupphörligt gledo i stället hennes blickar bort igen, och alldeles särskilt hade de fäst sig vid ett av borden, där en mycket ung flicka satt.
Denna unga var den vackraste av alla i salen, samt också den djärvast klädda och målade. Det slätt bakåtstrukna, hårt åtstramade svarta håret framhävde ansiktets naturliga skönhet, men bidrog inte mindre till att brutalt kläda av det. Från chinjongen i nacken hängde ett överflöd av pärlrader, men intill ansiktet fanns ingenting, inte ens örhängen. Också halsen var bar. Av en naken människa, fräckt liknöjd, gåvo detta släta ansikte, denna bara hals intryck, trots pärlkaskaderna i nacken och inramningen av klänningens guldbrokad — en för övrigt blott nödtorftig klädnad. Och detta blottade ansikte bar ett uttryck av fullkomlig köld, ögonen talade om en kallt revanschlysten illusionsfrihet.