I själva verket hade Joachim alls icke behövt göra någon hemlighet av sitt samtal med Stjerne. Det hela hade gått mycket formellt till, och då den unge Skytte ända från början uppträtt ovanligt sansat och sobert, hade Nils Olof, som under den sista tiden icke hört annat än moderns cyniska profetior om »en brud, som för älskaren med i boet» — efter det han med ett par avmätta men långt ifrån känslolösa ord yttrat, att då han nu mindre än någonsin såge någon utsikt att vinna Agneta Skyttes hjärta, ville han åtminstone icke vara orsaken till, att hon för hans skull hölles avlägsnad från hemmet och familjekretsen. Han hade hela tiden funnit för gott att behandla Joachim som ett slags befullmäktigad envoyé från Munkeboda och icke med ett ord berört deras rivalskap. Joachim hade strax förstått detta och heller icke å sin sida vidrört denna ömtåliga punkt. Det angick ju egentligen heller icke Nils Olof Stjerne, hur Agnetas öde hädanefter formade sig, då han nu upphörde att spela en roll i hennes historia.
Därefter hade gubben Figge, som taktfullt, efter högre order, låtsade om ingenting, kommit in, och de hade alla tre druckit en toddy i bästa kamratskap. Stjerne var en smula tystare än vanligt och drack inte så litet mera än de andra. Därefter hade friherrinnan bjudit på en tidig kopp te, och Joachim hade från hennes läppar fått den första egentliga förklaringen på »omslaget», vilken i hög grad roade honom.
— Ja, ja, min käre Corydon, den gamla damen klappade honom vänligt men hårdhänt på kinden med sina små beniga fingrar. När vi nu snart få vår Amaryllis i brudsäng, tänka vi då någon gång på gamla Malvina Stjerne, som inte har så liten förtjänst därvid?
— Min nådiga friherrinna kan vara säker på, att det finns ingen, jag oftare skall tänka på, svarade Joachim med handen på hjärtat, uppriktigt tacksam för hennes värdefulla diplomatiska inblandning, om den än egentligen icke skett för hans skull.
— Munväder! svarade friherrinnan skeptiskt och skakade på huvudet. Jag skulle känna världen illa, om jag trodde, att en gosse som han mindes en gammal käring längre än han ser henne. Nej, tänk han bara på sin Amaryllis — entre nous, så är hon värd det! — och sörj för att han har ett par duktiga tvillingar innan nästa midsommar.
Joachim var icke synnerligen trakterad av hennes skämt, men han skrattade godmodigt och lovade, att hon nog skulle få stå fadder.
— Jag tar honom på ordet, mon cher! ropade friherrinnan och hötte åt honom med pekfingret. Gud nåde honom, om han narrar mig! Bara nu inte tösen har bleksot, hon ser mig ut till varjehanda … Ja, nu har jag rett ut det värsta av härvan för honom — nu får han göra resten själv. Nils Olof blir jag väl nödd till att taga under armarna ännu en stund.
Därpå hade hon låtit Joachim kyssa sig på handen, bett honom hälsa Karin Maria och i sista ögonblick undersökt sadelgjorden på hans häst, vilken hon strax sett, att stalldrängen spänt alltför vårdslöst på. Friherrinnan hade ett öga på vart finger och fick nu också den triumfen att göra narr åt ungdomen, som »amourn gjort blind».
Joachim var ofantligt nöjd med sin färd, när han äntligen klockan nio på kvällen red in på Munkeboda.
Nu på sommaren, då dagsljuset varade så länge, kunde faster Charlotte omöjligt kontrollera, hur länge de unga voro uppe. Det visade sig nämligen fullkomligt hopplöst att få Joachim och flickorna att gå till sängs på det reglementsenliga klockslaget då solen ännu stod på himlen och inte ens fåglarna ännu gått till vila. Med gitarren i ett band om halsen satt Joachim på den breda gamla stentrappan ut till gården, medan Karin Maria och Beata — oftast mamsell Fiken också — stilla sutto bredvid varandra ett par trappsteg ovanför honom.