FÖRFATTARENS LEFVERNE.

Man söker gerna en Författares bild framför hans skrifter: man vill se den i ansigtet, som man hör tala. Också ges det skriftställare, i synnerhet skalder, hvilkas person är nästan oskiljaktig från deras arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgör stundom deras förnämsta behag; dels förutsätta de, för att rätt kunna skattas, att läsaren liksom lefver med auktorn.

Den skald, som i närvarande samling å nyo framträder för allmänheten, har i det ena afseendet längesedan vunnit många hjertan; och i det andra är en teckning af hans lefnads omständigheter det bästa företal för hans skrifter. De förra torde äfven i sig sjelfa ej sakna allt intresse för den, som finner nöje i betraktelsen af de oftast obetydliga, stundom besynnerliga tillfälligheter, som bidraga att afgöra en menniskas öde, och att dana dess snille och dess hjerta.

Hofpredikanten Michaël Choræus var född den 15 Mars 1774.[1] Hans fader var Comministern i Christinestad Michaël Choræus. Hans moder hette Hammar. Vid detta exempel gäller ej Linnés idé, att barken härrör af fadren och kärnan af modren. Choræus hade ärft det inre endast af sin fader, som var en man af utmärkt hufvud, ej utan studier, och ryktbar för den gåfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann ingifvelse, väl utföra sitt ämne. Ett för tidigt giftermål hade bragt honom i en bekymmersam belägenhet. Pastorsadjunkt nu i Vörå, nu i Vasa, nu i Solf, nådde han ändtligen högden af sin lycka, då han i Christinestad fick åtminstone en stadig boning. Sonen, som var född på det första stället, hade således redan i späda åren det ödet att ofta flytta; och man kan säga om honom, att han nästan aldrig haft något egentligt hem på jorden.

Äfven så ovisst är det, till hvad nation han skall räknas. Alla de nämda orterna, ehuru belägna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som i språk och seder fullkomligen skiljer sig från Finnarne, ehuru det ena folket bor tätt invid, stundom midt ibland det andra. Också vilja de Svenske bönderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som kunna räknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket sätta sig öfver dem, och om de öfverträffas i liflighet, umgängsamhet och vänlighet, deremot tillegna sig företräde i stadigt allvar och lugn rådighet. I anseende till språket var Choræus blott Svensk, kanske äfven till lynnet; men till sin härkomst var han förmodligen en blandning, såsom de fleste af ståndspersoner, hos hvilka denna skilnad, äfven af andra skäl, är mindre märkbar. För öfrigt var det för honom lika, om han ansågs för Svensk eller Finne. Han öfverlefde ej den tidepunkt, då man med bestörtning blef varse, att det var ett haf emellan Sverige och Finland.

Också hade Försynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge stränderna af Östersjön. En besynnerlig skickelse förde honom redan i yngre åren till Sverige för att der uppfostras.

Hans fader, då han kände sig nära döden, kallade honom till sin sotsäng, och sade: "Jag dör, och lemnar din mor med dig och dina syskon i fattigdom. Vår Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen utväg till din uppfostran på din hemort. Res till Sverige: sök opp Domprosten Fant i Westerås, och säg att en döende fader skickat dig till honom, och att din farmor hetat Fant."

På detta patriarkaliska vis blef den unge Choræus skickad ut i verlden.
Men för att komma till Westerås, behöfde han en liten respenning. Någre
Handlande i Christinestad sammansköto den, och skänkte honom kläder. Så
kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.

Af de många slags förförelser, för hvilka en yngling är blottställd i hufvudstaden, mötte honom en, som ej synes farlig, men som var nära att göra honom olycklig för all sin tid, åtminstone föra honom på en helt annan väg än den, dit han var ärnad. De förledande varelser, af hvilka den stackars gossen, som aldrig förut sett något sådant, lät dåra sig till den grad, att han på dem förstörde hela sin kassa, voro — körsbär och päron. Sedan han ätit opp de sista han köpt, och ej mer kunde köpa något enda, öppnades först hans ögon: och han fann sig ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det fartyg, på hvilket han kommit, var försvunnit från skeppsbron, och intet Westerås-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt lilla bylte. Af de många ansigten, som mötte honom, kände han icke ett enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hända en eller annan smålog åt den lilla sällsamt klädda figuren från landet. Så gick han hela dagen, och glömde till slut all den öfriga sorgen för hungern. Dock kunde han ännu icke förmå sig att begära allmosa, då han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer. Han underrättade sig om orsaken, och fick höra, att de togo värfning. I hast beslöt han att följa deras exempel, och lät inskrifva sig, som skeppsgosse på ett krigsfartyg, som med det första skulle afgå till Sveaborg. Detta hände år 1790, och Freden i Verelä lär då ännu icke varit sluten, åtminstone ej kungjord. I alla fall såg det på fartyget ganska krigiskt ut.

I ett ögonblick var hela hans utsigt förändrad. Gymnasium, akademi, magisterkrans med mera dylikt, som vid namnet Fant fäst sig i hans håg, voro försvunna. I deras ställe stod nu, vid namnet Sveaborg, allt hvad förskräckligt är, för hans inbillning. Dock kom ej ångern, innan han ätit sig mätt: sedan först tänkte han efter, huru han sålt sig sjelf för en måltid, och gret som Esau; ty äfven sin faders välsignelse tyckte han sig hafva förlorat. Officern, som hade värft honom, blef varse hans ängslan, och underrättade sig om alla hans omständigheter. Gif dig tillfreds, min gosse, sade han; du skall få behålla din svarta rock. (Han bar ännu sorgdrägt efter sin far.) "Blif prest: dertill passar du bättre, än till knekt. Res till Westerås, och kom hädanefter bättre ihåg, hvad din far sagt dig på sin sotsäng." Med dessa ord gaf han honom sitt afsked, lät honom behålla värfningspenningarna såsom en skänk, och skaffade honom rum på ett Westerås-fartyg. Mer än en gång hörde jag Choræus med rörelse beklaga, att han aldrig sedermera råkat denne hederlige man, hvars bild stod alltid liflig och klar i hans tacksamma hjerta, ehuru han med sin ålders lättsinnighet skilts ifrån honom, utan att ens ftåga efter hans namn.