Vid Abo Akademi, dit han begaf sig 1799, och der han kort derefter blef Docens i Vältaligheten, förvärfvade han sig genast både sina förmäns bifall och de studerandes förtroende. Såsom tillika Informator i ett af Stadens förnämsta hus, hos Länets Höfding General-Majoren Baron Willebrand, hade han tillfälle att känna verlden på en ny sida; och hvad redan förut var bortnött af de kanter, han burit i den borgerliga krets, der han förut varit, blef nu i den högre sällskapscirkeln än mera jemnadt och glattadt. Likväl öfvergaf honom aldrig hans medfödda öppenhet i lynnet och lätthet i umgänget; och den förekommande vänlighet, hvarmed han nu mera intog alla menniskor, var så naturlig och hjertlig och afsigtslös, att man omöjligen kunde tro honom någonsin hafva varit annorlunda. Också hade han ej på det sättet förändrat sig, att han antagit ett för honom fremmande väsende: han hade endast bortlagt en ovana: en ovana, som åtföljer de bästa hufvun och hjertan, och har sin grund i det misstag, att till de yttre formerna i umgänget öfverföra den ton af sjelfständighet, som hör till det inre tankesättet.
Särskilta omständigheter af en egen art bidrogo vid denna tidepunkt, att utbilda både hans karakter och hans snille. Den utmärkta godhet, hvarmed han bemöttes af den vördnadsvärda Fru, hvars Söner han underviste, den vackra belägenheten af de landställen, Runsala och Jockis, der han till följe af denna förbindelse tillbragte sommaren; ett vänskapsfullt umgänge med ett ungt fruntimmer af förstånd, känsla och smak, som ofta vistades i samma hus, och hvars bild han tecknat på hennes graf (se poem nr. 51), förenade sig att röra de innersta strängarna af hans hjerta, och frambringa dessa harmoniska ljud, som först väckte en allmännare uppmärksamhet på hans skaldegåfva.
Det var ibland Runsalas[2] namnkunniga ekar (om icke de enda, tminstone de förnämsta i Finland), som han författade stycket Åskan (poem nr. 10) och några andra af sina mest intagande sånger. Det var på Jockis, af sin präktiga byggnad, sin vackra trädgård och sina Engelska fabriker i det sköna Tavastland utmärkta gods, som ett i sanning poetiskt lif hos honom utvecklade dessa älskvärda egenskaper, hvilka sedermera, hvar han kom, tillvunno honom allas välvilja och bifall.
Ett af hans sätt att åstadkomma ett oskyldigt nöje må nämnas: helst några af hans verser syfta derpå. På en holme i en å inom trädgården stod en liten enslig hydda; der de promenerande gingo in att hvila sig. Oförmodadt yppade sig der en osynlig invånare, som lät förnimma sig i en bok der mången af de besökande öfverraskades med ett tankespråk, en anmärkning, en fråga, som stundom träffade den hemligaste vrån af hans hjerta. Snart blefvo hyddan och boken ett slags orakel, som man nalkades, lika nyfiken, som fruktande; och sällan gick någon derifrån utan en väckt tanke eller känsla, som med de sköna minnena af Jockis och dess herrskap förenade en hågkomst af den så kallade Gubben i Hyddan. Den i början okände anden, som under detta namn uppenbarade sig, var för öfrigt ej alldeles ensam. En annan osynlig röst höjde sig stundom med eller emot hans, och röjde en qvinlig genius, hvars särskilta karakter upplifvade det romantiska spelet. Begge voro snart försvunna. Endast boken låg qvar i hyddan, såsom en minnesbok, der hvar och en, som besökte stället, antecknade sitt namn. Men mången, som känt de tvenne, snart äfven ur tiden försvunna vännerna, tycker sig ännu i lunderne af Jockis märka deras närvaro, åtminstone hvar gång, som godsets förträffliga ägarinna, hvars ädla beskydd begge åtnjöto i tiden, vistas på stället.
Om Runsalas och Jockis sommarnöjen ej voro obetydliga medel till utbildningen af Choræi känsla och smak: så gaf deremot vistelsen vid Akademien i Åbo, och i synnerhet den oförgätlige Porthans handledning, som tidigt insåg och uppmuntrade hans snille, en allvarligare riktning åt hans bemödanden. Äfven för hans skaldegåfva erböd sig snart ett högre ämne. På Akademiens vägnar uttryckte han fäderneslandets då varande hopp om den nyss födde thronarfvingen i ett tal på vers, som för ögonblicket gjorde ett stort intryck, och äfven efteråt, då det af Akademien blef utgifvet, vann bifall och väckte en högre väntan af den unga skalden. De tvenne pris, som vid samma tid af Vettenskaps- och Vitterhets-Samhället i Götheborg honom tilldeltes, bidrogo att fortskynda hans rykte. Dock var det i synnerhet hans mindre stycken, som tillvunno honom den äran, att icke endast hans namn, utan ock hans verser, flögo ifrån mun till mun kring hela riket. Deras ovanliga lätthet och naturliga behag intogo äfven den större allmänheten; och den lycka, som till exempel Enkans Visa gjorde, skulle ej försmås af skalder med högre anspråk, än Choræus; ty att äfven i den lägsta hydda framlocka en sång och en tår, borde, om ej smickra deras ärelystnad, åtminstone röra deras hjerta.
En ny förändring i Choræi belägenhet synes hafva verkat både på hans sinnes och hans lyras stämning. Under en landtlig enslighet på Tervik i Nyland, der han tillbragte ett år såsom lärare för en ung Baron De Geer, den samme hoppfulle ynglingen som under sista Finska kriget olyckligen omkom i hafvet utanför Gefle, träffade han i några Elegiska stycken en af de bästa tonerna i sin lyra. Se t.ex. En tanke på min egen graf (poem nr. 12). Denna melankoliska ton hade likväl redan förut röjt sig äfven i hans gladare sånger. Till och med hans lärodikter hafva en elegisk anda, som utgör deras mesta behag.
Oväntad var denna karakter af hans sångmö; icke endast för dem, som hört omtalas hans första inträde i verlden, eller sett hans älsta satiriska försök, utan äfven för dem som i en sednare tid närmare kände honom och intogos af hans lekande qvickhet i umgänget. Det är väl icke ovanligt, att en författare vid sitt skrifbord är en helt annan person, än då han talar eller handlar. Likväl var denna motstridighet hos Choræus mera skenbar än verklig. Mellan satiren och elegien är ett närmare sammanhang, än det först synes. I begge skaldeslagen är det ett starkt misshag till det verkliga, som väcker känslan: den yttrar sig blott olika efter det olika lynnet hos skalden, som antingen ler eller suckar deröfver, antingen anklagar blott andra eller sig sjelf tillika, och uppehåller sin uppmärksamhet antingen vid det felaktiga, han erfar, eller vid det bättre, han tänker. För öfrigt är det med Choræi sångmö, som det var med honom sjelf. Så naift hon tycks fatta äfven det minsta behag i det verkliga lifvet, och så lätt och sorglöst hennes uttryck oftast faller sig: så är likväl hennes innersta väsende sentimentaliskt. Och han sjelf, oaktadt den muntra och skämtsamma liflighet, som alltid bibehöll sig i hans väsende, tärdes likväl af en hemlig trånad och oro, äfven i de lyckligaste ögonblicken af sin lefnad.
Dessa väntade honom på andra sidan om hafvet. Kongl. Krigs-Akademien på Carlberg öppnade för honom 1802 en ny bana, der han inom en kort tid kom i åtnjutning af allt hvad man plär anse förmånligt. Såsom Kongl. Hof-Predikant och Regemente-Pastor för Södermanländningarne, jemte det han var Theologie Adjunkt vid Krigs-Akademien, hade han redan, inom sitt stånd och för sin ålder, gjort ett betydande steg, och hoppades en snar befordran till någon förmånligare plats. Såsom andelig talare, kom han i ett sådant rop, att då fremmande åhörare ifrån Stockholm hotade att alldeles uttränga de egentliga på Carlberg, nödgades Academiens Guvernör bestämma antalet af de personer, som i kyrkan skulle få inträde: en omständighet, som likväl gaf Choræus mer oro, än hans rykte gaf honom nöje. Vida större var hans tillfredsställelse vid det tillfälle, då flere Kadetter, rörde af hans predikan, kommo till honom och yppade okända förseelser.
Såsom skald, emottog han ett pris i Svenska Akademien, som i anseende till hedern var det högsta, för ett skaldestycke, hvars patriotiska ämne tillvann honom äfven Konungens uppmärksamhet.
Men en sannare lycka tillföll Choræus, än den tvetydiga att vara berömd, som nästan alltid medför det ödet, att i samma mån vara tadlad tillika. I sitt kall aktad och älskad, både af sina embetsbröder och dem han underviste; i umgänget af högre och lägre väl ansedd; af sina vänner (sjelfva hans medtäflare blefvo det) med den hjertligaste tillgitvenhet omfattad: vann han slutligen 1805 äfven af huslig sällhet en mindre vanlig lott genom sitt äktenskap med Enkefru Sophia Christina Robsahm, född Wester.