Vi göra Er icke den orättvisan, min Grefve, att tro Er hafva varit, känslolös för den ära, oss är vederfaren. Men det är brott nog, att ej hafva varit intagen. Ni har förolämpat Könet, det vill säga halfva menskligheten. Vi kunna ej förlåta Er. Tiden skyndar, jag hoppas Ni förstår oss utan vidare förklaring; men om Ni änteligen så vill:
Så kan den fås utaf vår klinga.
Man vet, Ni strider som en man,
Och att er fot ej springa kan;
Men edert hufvud torde springa.
Vår mening slutligen förnim!
De råkas, våra Bataljoner:
Här gälla inga andra rim,
Här måste rimmas med kanoner.
55. BREF Till FRU V.
Jag får der äran att till Hennes Nåd sända dessa verser, som ännu borde öfverses, och nödtorsteligen förbättras. Hennes Nåd torde undra, huru jag nu på en gång kunnat bli så beskedlig, (om jag eljest är det), och verkställa hvad jag längesedan både bort och lätteligen kunnat åstadkomma. Dertill har sannerligen fordrats underverk, och ett sådant har verkeligen inträffat med mig.
Bäst jag gick i trägårdsparken,
Och med sorgsna blickar såg,
Huru sommarn låg på marken,
Vissnad, gul och trampad låg,
Gick en engel vid min sida:
Hvarifrån, och när den kom,
Vet jag ej det minsta om;
Säkert såg hon någon lida
Och sjönk ner från himmelen,
För att vänligt trösta den.
Det är så mycket mindre antagligt, att jag drömt, som det var ljusa dagen, det inträffade, och som jag till den minfta omständighet kan berätta hela förloppet. Engeln hade lånat gestalten af en Qvinna: Englar göra det gerna. Jag mins tydligt huru den var klädd; huru den såg ut.
Hatten, en ibland de gröna,
Som nu pryda Stockholms sköna,
På ett rundadt hufvud satt;
Brun kapott med sammetsränder
Dolde afundsam hvar skatt,
Utom tvenne lena händer.
Liljan, rosen, sina blad
På dess kinder växlat hade;
Hennes sköna ögon sade:
Hon är god, och hon är glad.
Vågar jag beskrifva växten?
Nej, min penna fsnsa dig:
Går jag vidare i texten,
Blir visst engeln ond på mig.
Huru blef jag icke förvånad! Huru bestört blef jag icke, när den
högre varelsen fattade min hand, och sade med en flamma som kunde
smälta själen: Gif Fru V. de verser ni skrifvit, hon vill äga dem,
glöm det icke!
Alldrig, alldrig glömmer jag,
Gode engel! denna dag,
Alldrig dig, och dina vänner.
Om du menskors hjertan känner:
O! då vet du alltför väl,
Hur du dyrkas i min själ,
Hur den evigt skall dig dyrka,
Och det offer, du begär;
Mera en belöning är.
Fordra prof af sinnesstyrka,
Fordra dygd och tålamod,
Fordra tårar eller blod:
Allt för dig jag kunde våga,
Ingen glädje är så stor,
Att jag den ej straxt försvor,
Och så bitter ingen plåga,
Att jag den ej gladlynt bär,
Då du, engel, det begär.
Så ungefår uttryckte jag min känsla för engeln. Jag tyckte, att den fordrade för litet af mig, och jag ville göra något mer både för dess skuld, och för Hennes Nåds. Men huru stolt är man icke i sin lycka! Jag har ej en gång skrifvit räta rader, och det är likväl det minsta, man kan göra. Förlåt mig det, Ers Nåd! och om engeln träffas, så säg henne att jag lydt dess befallning, så godt jag kunnat. Jag gissar, att hon är mera förtrolig mot Hennes Nåd, än emot mig: Englarne hylla alltid de goda.