65. EN MODERS SÅNG VID SIN SPÄDA DOTTERS GRAF.
[Denna Sång är författad af följande anledning: Fröken Anna Maria Bruncrona, dotter af Öfverste-Löjtnanten och Riddaren Bruncrona, ett barn af fem års ålder, då hon vid sin dödssäng såg sin moders sorg, sjöng till hennes tröst några ord, dem hon sjelf uttänkt, på en melodi, som hon ofta förr sjungit, och till hvilken äfven dessa verser äro författade.]
Mitt goda barn! du rycktes från mitt sköte;
Men du togs opp utaf en bättre famn.
Der skall en gång jag glädjas af ditt möte:
Här har jag blott din aska och ditt namn.
Rörd sjunger jag den ton, som du mig lärde,
Som du mig bjöd att sjunga till min tröst.
Den är så ljuf, så heligt är des värde;
Ty uti den, jag hör din egen röst.
Tack! goda Barn, för dessa korta åren,
Då, glad och frisk, vår rikedom du var,
Din själ gick bort, en Engel gick i spåren,
Och himlens lån till himlen återbar. —
Tack, goda Barn, du än i dag oss fägnar;
Du lindrar sjelf den sorg, du kostat mig.
Till jordens Far här upp på våra vägnar,
En tacksam suck för hvad han skänkte dig.
Det enda arf, som vi förmått dig gifva,
Välsignelsen, du redan den uppbär.
Djup var vår suck: O! må hon lycklig blifva.
Gud hörde den: du evigt lycklig är.
66. BABELS TORN.
Det är en gammal sinnrik fabel,
Som ofta jag funderat på,
Om det der Tornet uti Babel,
Som sjelfva himlen skulle nå.
Ifrån min barndom den mig brydde;
Men, då jag frågade min far,
Hvad den historien betydde,
Fick jag af honom blott till svar:
Att jag en näsvis pojke var.
Mer ej behöfdes, för att reta
En glad och liflig ynglings håg:
Jag ett schatull i sagan såg,
Och ville ändteligen veta,
Hvad härligt i dess lådor låg.
Omsider är mitt syfte vunnet:
Ett rart och dyrbart monument,
Som ingen härjare förbränt,
Och ingen forskare har känt,
Är nyss i Orienten funnet,
Och hit till Europa sändt.