Jag velat dig en blomma spara,
Som lik min ömhet skulle vara;
Men fåfängt, fåfängt hjertat vill;
En evig blomma fins ej till.
73. FASTLAGSRIS.
Till Fredrika.
Jag gick till skogen sjelf, att knyta
Åt dig ett litet fastlagsris:
En särskild qvist för hvar caprice
Jag i min enfald tänkte bryta;
Men — spara dina ögnakast!
Det blef ej ris — det blef en qvast.
— — —
Till Sophie.
En qvist af myrten, som jag sparat
Till minne af en lycklig stund,
En af cypress, som jag förvarat
Till minne af en sorglig stund:
Se der det ris, jag torde våga,
Att lägga ned för min Sophi:
Låt det ett flygtigt minne bli
Utaf min ömhet och min plåga!
— — —
Till Clara.
Som barnet är, så bör ock riset vara:
Och derför blir en blomma ris åt Clara