Jag lyfter mina händer
Till Skaparns ljusa borg,
Från den Han hjelpen sänder,
Och lindrar jordens sorg;
Från den Hans Fadersöga
Är lika nådigt sträckt
Till ringa som till höga,
Till Ängel och Insekt.
2.
Om någon gång Du låter
Mig slinta i mitt lopp,
Så lyfter Du mig åter
På hulda armar opp.
Der farorna sig dölja,
Din hand ledsagar mig;
Och Änglarna mig följa,
Då jag går Dygdens stig.
3.
Det onda sjelft Du vänder
Till vinning för min själ,
Och ingen ting mig händer,
Som icke slutas väl.
Min barndomsstig Du jemnat,
Min ungdomsvärn Du var;
Och säkert frid Du ämnat
Åt mina sista dar.
N:o 106.
1.
Ditt namn, o Gud! jag lofva vill
Och utan afbrott prisa:
Forlåna sjelf din nåd dertill
Och bästa sättet visa!
Min Gud, min Konung och min Far!
Jag helgar mina korta dar
Till din förtjenta dyrkan.
2.
Du, Herre! stor och herrlig är,
Och gränslöst är Ditt välde,
Din thron Du öfver molnen der
Långt från vårt öga ställde;
Men i de under kring oss ske,
I Dina verk, Du böd oss se
Ditt evigt dolda Väsen.