TOPPO.
Har du ingenting här som kan pantsättas?
RISTO.
Vänta. Åter en ljus tanke — du sa’ ordet. Låt se. Skulle vi inte kunna skära ner Johannas väf och föra den som pant till krogen. Hvad tror du? Går det för sig?
TOPPO.
Hvarför skulle det inte gå? Men hvad skall hustru din säga?
RISTO.
Hvad bryr jag mig öm Johanna? Hvad kan hon göra mig? Hon kommer först att lipa. Se’n skaffar hon nog pengar och löser ut väfven. Därmed är det gjordt. Kom nu och råd mig, för jag vet inte riktigt hur man skall bära sig åt med det här.
TOPPO.
Klipp inte så nära, lemna ett qvarter af det väfda och låt det se’n gå längs den där randen. Just så ja. Nu är den af. Nu ska vi bara få lös den från bommen. Hvad är det nu för nöd? För en så’n här väf får vi nog bränvin.