FRU VÖRSKY
kommer in.
Här är jag ändtligen. Jag dröjde så länge i garnboden, då jag inte riktigt visste hvad jag skulle ta till inslag. Ty olika måste vi nödvändigt ha det. Ni sa’ ju att ni hade tjugufem alnar färdiga? Det blir just lagom åt mig och lilla Alma. Mer behöfs det inte. Här har jag några nya proflappar. Hvad säger ni om det där mönstret till exempel?
Johanna tar maskinmessigt emot lappen. — Fru Vörsky ger henne en annan lapp.
Än det där? Det är heller inte fult. Där är visserligen litet olika ränning, men inte gör det något. Kanske det till och med blir ännu vackrare med den ränning vi ha. Eller hvad tror ni?
JOHANNA.
Kanske.
FRU VÖRSKY.
Väf en liten bit till prof, så får vi se. Jag sätter mig ner här så länge.
Tar af sig ytterplaggen och sätter sig.
Se så, och nu kan jag berätta er något roligt. I garnboden träffade jag fru Hanhinen, som är ordförande i fruntimmersföreningen, och hon lofvade att ge er arbete för hela vintern. Inte just väfning, men sömnad, och det är väl detsamma eller hur? Ni kan naturligtvis sy? Ja, det behöfver jag väl inte fråga om heller. Fruntimmersföreningen, ser ni, har fått stora beställningar från en kasern, och därför behöfver de skickliga och ärliga sömmerskor. Nå — ni svarar ingenting? Jag trodde mig göra er en stor glädje, när jag så snart uppfylde er begäran.