FRU VÖRSKY.
Fins inte mer? Hvad vill det säga?
JOHANNA.
Den är borttagen. Jag kan inte hjelpa det. Jag kan inte —
FRU VÖRSKY.
Borttagen? Afklippt och borttagen? En tjugufem alnars väf. Nej, men det är verkligen — Jag vet inte mer hvad jag skall tänka.
JOHANNA.
Jag har varit i en sådan förfärlig ångest öfver det, goda fru Vörsky. Om jag åtminstone på något sätt kunde få den tillbaka, men därom fins inte det minsta hopp.
FRU VÖRSKY.
En sådan skada. Hvad skall nu min man säga. Åh, att jag skulle börja på hela den här historien. — Efter det här får ni troligtvis inte något arbete från fruntimmersföreningen.