JOHANNA.
De tror mig vara en tjuf. Hitintills ha alla litat på mig, nu ingen mera. Det här förkrossar mig. Jag uthärdar det inte. Mitt stackars barn.
YRJÖ.
Men så hör då, Johanna. Menniskan får inte låta sorgen öfverväldiga sig på det sättet. Det skadar helsan.
JOHANNA.
Nu är hon säkert redan hos Vappu och grälar på henne. Det är den lön hon får för sin godhet. Hvad skall hon tänka om mig?
YRJÖ.
Ingenting. Hon känner ju er så väl. Jag skall gå och tala med henne om saken. — Nej, sannerligen, det här går an. Ni måste försöka att återhemta er, Johanna.
Lägger sina händer på hennes axlar.
Här är egentligen ingen fara å färde, om ni tänker närmare efter. Jag ger pengar; ni betalar väfvens fulla värde, och då ha de ingenting att säga. Hör ni?