Hör opp att sladdra, eller jag — —
JOHANNA.
Stäm mig inte inför rätta. Förbarma er för mitt barns skull. Hvart skulle han ta vägen, om hans mor skulle föras i fängelse? I främmandes vård, en sådan liten en, som ännu inte är fyra månader gammal?
FRU VÖRSKY.
Ja tänk, hon har också ett barn. Hurudan menniska skall det väl en gång i verlden bli af en sådan stackare, som skall uppfostras af en så dålig mor och som ända från sin spädaste ålder inte får se annat än uselhet omkring sig?
FRU HANHINEN.
Vi skulle riktigt göra en Gudi behaglig gerning, om vi kunde frälsa honom från moderns händer. Jag skall tala till fruntimmersföreningen om saken.
JOHANNA.
Mitt barn skulle ta’s ifrån mig? Aldrig i evighet. Jag ger honom inte. Nej, inte fastän hela verlden skulle uppresa sig emot mig. Ni ä’ grymma vilddjur. — Åh, nej, nej. Jag yrar. Jag vet inte mer hvad jag säger. Vredgas inte. Haf medlidande med mig olyckliga. — O, ja, jag har ju inte kommit ihåg det. Jag har pengar här, femtio mark. Det är mer än tyget kostar. Tag dem, herr Vörsky, tag allt. Låt oss förlikas. För Guds skull, låt ert hjerta bevekas. Hvad har ni för nytta af, om ni kastar mig i fängelse och sliter mitt barn ifrån mig? Goda, nådiga herre, här är dubbelt mer än väfvens värde.
HERR VÖRSKY.