LEENA-KAJSA.
Hon yrar. Jo, nu är man väl fast.
JOHANNA.
Fruarna — Hjelp min gosse. De röfvar mitt barn. Där, där. De springer och skrattar. Tag fast dem. Jag förmår inte. Jag kommer inte från stället. — Åh, slå inte, herre. — Risto, Risto, kom och hjelp mig. Han har en så grof käpp.
TOPPO.
Åhå, det här är allt bedröfligt.
JOHANNA.
Det är stickmörkt. Jag hittar inte hem. Och Risto försvann också. Lemnade mig ensam i ödemarken, i mörkret. Det är röfvare i hvar buske. Förbarmar sig ingen? — Hör ni. Barnet gråter. Herrn slår det. Ve, ve. Hjelp, barmhertiga menniskor, hjelp.
TOPPO
torkar sina ögon.
Stackars qvinna.