Börja. Eljest skjuter jag strax.
RISTO.
Jag börjar; jag börjar. Om jag bara komme ihåg någonting utantill. Nej — jag mins ingenting. Jag olycklige — Vänta, nu vet jag: „När min sista stund månd’ vara, Uppehåll mig med din hand.“ Tänderna skallra i munnen på mig af rädsla. „När min sista stund månd’ vara, Uppehåll mig med din hand. Låt min ande —“ Nog är du ändå förfärligt hårdhjertad. — Nej, nej, jag fortfar. „När min sista stund månd’ vara, Uppehåll mig med din hand. Låt min ande salig fara Hädan till ditt fröjdeland.“ — Hur var det se’n? — „Hädan till ditt — —
Ute i farstun hörs buller. Kerttu spritter till och blickar mot dörren, hvarifrån två polisbetjenter jemte Toppo komma in. Hon skjuter. Risto skriker till och faller. Den ene polisbetjenten slår revolvern ur Kerttus hand och griper tag i henne. Kerttu sjunker ned på golfvet.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Aha, din vargunge, nu råkade du i fällan.
TOPPO.
Vi kom för sent. Det var sjelfvaste hin.
ANDRE POLISBETJENTEN
böjer sig öfver Risto för att undersöka honom.
Ingen fara. Han lefver ännu. Hvar träffade skottet?