JOHANNA.
Store Gud, Risto, försvarar du dig inte? Förneka henne då. Krossa denna orm, som spyr ut sitt gift öfver oss.
KERTTU.
Förneka? Krossa? Mig? Åhå! Under stenen är min förnekare, under jorden min förkrossare.
RISTO.
Hvad är det du bråkar och väsnas för, Kerttu. Låt oss försonas och kasta bort allt gammalt groll. — Och så ska vi dansa polska. Det är mycket bättre än att gräla om strunt. Jag skall hälla i ett glas vin åt dig, Kerttu. Kom och drick.
KERTTU.
Usling, med vin vill du utplåna din syndaskuld?
RISTO.
Var det nu verkligen en så stor synd? Ja, Gu sa’e jeg det, sa’ norrmannen. Att en ung man gycklar litet med en vacker flicka utan att ha några allvarsammare afsigter och isynnerhet när det är med en så’n stackare som du är, kära Kerttu. — — Seså, ska vi inte ta oss ett glas, pojkar?