TOPPO.
Det var tusan till flicka att vara argsint. Hon fräste som en riktig vildkatt. — Och så stod du där, Risto, inför henne som en eländig syndare och kunde inte klämma ur dig ett enda ord.
GUSTAF.
Än vi andra då. Fan besitta, inte har jag heller ofta varit så handfallen som nyss.
LAURA.
Där kan ni se. Gick det inte som jag sade.
KATRI.
Hvarför skulle också Johanna be henne komma hit. Det kunde man ju veta förut, att inte Hopptossan kan vara folk.
RISTO.
Usch, det är visst och sant, den här skakningen går inte ur kroppen med annat än bränvin.