Ser ni den där flickan, som klifvit upp på planket på andra sidan gatan?
KATRI.
Den där, som står där i månskenet och svänger så förskräckligt med armarna? Det är en Guds nåd och under att hon inte tumlar hufvudstupa ned på gatan.
JOHANNA.
Är det inte Hopptossan?
KATRI.
Jo, sannerligen är det inte hon.
LAURA.
Alldeles riktigt. Nu känner jag också igen henne.
LOTTA.