— är du färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad, för att följa den onde andens lockelser och ditt eget köttsliga sinne. Ve, detta förderfvelsens djup, vid hvars rand du står, stackars menniskobarn.
JOHANNA.
Kanske ni ha rätt. Jag kom inte att tänka på det. Gode Gud, hvad skall jag göra?
LEENA-KAJSA.
Bed din man om förlåtelse och bed honom ha öfverseende med din svaghet, kommande ihåg att han är begåfvad med en starkare karakter och större visdom.
RISTO.
Ja — det skall jag nog komma ihåg. Och att det tillkommer mig att styra och leda hustru min till mitt bästa. Allt det där sades vid vigseln. Jag hyser därför inte heller något onödigt groll, utan är färdig att skänka Johanna min förlåtelse.
LAURA.
Hör ni, så godsint han är. Inte ett enda ondt ord om allt der här.
KATRI.