„På blommande kulle satt Hjalmar så tyst,
Ty afskedets timma var när.
Han skulle nu fara till främmande land
Att strida mot fiendens här.
Hans hjerta det suckar, men vinden den leker
Med blomman, som doftar och nickar och smeker
De älskande båda, som bröst emot bröst
I kärleken hafva sin endaste tröst.“
JOHANNA
kommer från högra sidan, stannar obeslutsam och betraktar vexelvis de pengar hon håller i handen och de säljande. Afsides:
En enda mark. Inte en penni mer. Och ingen aning om, hvarifrån jag skall kunna få en annan.