RISTO.
Kanske jag försöker ändå. Kerttu, min sköna, lilla gullhöna, min rosenknopp, min sockertopp, kom, gif mig nu ett ärligt handslag och säg: „Bort hat och vrede, välsignelse sig brede, emellan oss igen, min egen, egen vän.“
KERTTU.
Hör opp att plåga mig, ni huggormar. Eljest går det aldrig väl.
RISTO
sjunger:
„Heju veju pojkar och heju veju mor,
Hvar är väl den kärlek, som en gång var så stor —?“
KERTTU.
Hade jag bara ett vapen, så dödade jag dig här på stället.
TOPPO.