"Måste jag verkligen säga?"
"Naturligtvis."
"Det ser man redan på era blickar. En gift man ser aldrig så der ömt på sin fru."
"Men ändå misstar ni er. Hon är inte ens min fästmö."
"Inte?" Värdinnan såg tviflande först på Alma och sedan på Nymark.
"Hm," myste hon, "om hon ännu inte är det, så blir hon det snart. Eller kalla mig lögnerska."
Nymark skrattade och gick till Alma, som allt ännu lekte med barnen. Hon var röd och undvek sorgfälligt att se upp.
Nymark betraktade henne och tvinnade sina mustascher. Han förstod, att
Alma hade hört allt hvad de talat, och gaf derför nogare akt på henne.
Alma åter kände, att Nymark betraktade henne, rodnade än mer och böjde sig djupare ned. Hon fann inte på någonting att säga åt barnen, utan slätade endast med ena handen en hvitluggig gosses hufvud och stödde den andra mot sidan.
Nymark satte sig på bänken och började fråga hvad barnen hette. Men då drog sig Alma undan och vände sig till en gammal gubbe, som satt vid bordet och knöt nät. Hon visade hurudana knutar fruntimren göra, då de knyta borddukar, men gubben tyckte att de voro mycket mer invecklade och tidsödande. Gubben blygdes för sin fulhet och grofhet i bredd med Alma och drog sig med skygg beundran litet längre bort. Småleende såg han sedan på huru flinkt de fina, hvita fingrarna rörde sig i hans gråa nät.