"Lugna dig nu, var rask!"
Han strök sakta hennes skuldror.
"Förlita dig på mig och ångra inte naturens jubelstund."
Alma svarade med en klagande suck.
"Hvad du är för ett barn. I sanning! Hvem är du rädd för, säg? Skogen tiger nog, stjernorna äro långt borta, likaså månen; de tala inte om något."
Nymark ville stöda henne, men Alma dolde båda händerna i muffen.
De hade kommit nära staden, då remmen i Nymarks skridsko åter brast och han nödgades böja sig ned för att bringa den i ordning.
"Alma, vänta ett ögonblick; lemna mig inte!" sade han.
Men Alma tycktes ej höra honom, utan skyndade vidare utan att se bakom sig. När hon kom till stranden, aftog hon skridskorna, hängde dem öfver armen och gick upp längs den sidan af gatan, som låg i skugga. Hon smög sig fram längs väggarna med ljudlösa steg. På gården stannade hon, såg upp till fönstren och pressade muffen mot sitt bröst. Man gick i köksdörren; hon drog sig undan bakom ett hörn. Någon kom utför trapporna, men gick sedan längre bort på gården. Undvikande att visa sig gick hon uppför tamburtrappan, stannade allt emellan och lyssnade. Allt var tyst. Hon tog på dörren; den var oläst. Lampan brann i taket, öfverplaggen hängde på väggen, hon märkte ingenting ovanligt eller nytt.
Hon hängde upp sin kappa, lade hatt och muff på bordet. Gick in i salongen, men blef stående som fastspikad på andra sidan tröskeln.