"Inte så, Alma," sade han. "Försök att lugna dig."
Han dröjde ännu en stund, innan han lemnade rummet. Först när dörren var stängd bakom honom, vaknade Alma ur sin förstelning. Hon reste sig ej upp, utan sjönk ännu lägre ned, från pallen på golfvet, och föll ihop som ett knyte. Hon kramade om sängfoten med båda händerna, kramade så, att fingrarna knakade och träet knarrade. Tungan hade råkat mellan tänderna; hon bet sönder den. Den kroppsliga smärta, hon dervid erfor, kändes nästan välgörande och lindrande för själens ångest.
Ingen fanns då i rummet; det visste hon, fastän hon för öfrigt inte hade reda på stort någonting.
Arvi hade fallit i en dvallik sömn. Han vaknade nu plötsligt och klagade. Alma kröp på knäna fram till honom.
"Mamma," sade Arvi, "det gör ondt i hufvudet och halsen."
Han suckade och såg på modren.
"Mamma, känn på min panna, hur den bränner."
Alma närmade sitt bleka ansigte till honom.
"Jag kan inte, Arvi," ljöd det hviskande från hennes läppar. "Mina händer äro orena. Men säg det inte åt någon."
Arvi teg en stund; sedan fortfor han åter: