"Ni duger inte till sjuksköterska i natt," sade han, i det han kände på
Almas puls.
Alma hade endast ett enda hopp, det att de skulle gå bort. Det gjorde de också snart, och hon andades åter lättare, sedan hon blifvit ensam med Arvi.
Senare på kvällen kom John tillbaka med en droppflaska i handen. Hon måste taga in deraf, och sedan kom Mina för att hjelpa henne till sängs i rummet bredvid.
Hon lät dem göra med sig hvad de ville, nöjd med att John ändtligen lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade täckt öfver henne i sängen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon såg på hur Mina sysslade i rummet, hur hon hängde upp hennes kläder, knöt ihop strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten på nattduksbordet bredvid henne. Ännu derefter rörde hon sig fram och åter i rummet, undvikande att göra buller och gående på tå.
Alma följde ej mer hennes rörelser. I sängvärmen hade hon det så godt. Nerverna och hjertat, alla ådror och muskler bragtes till ro. Likaså tankarna och känslorna. De elaka minnena förflyktigades, hela lifvet gled långt bort. Fridfullt, som en syn ur en annan verld, såg hon genom de halfslutna ögonen den matt brinnande lampan och de öfriga föremålen, som befunno sig i riktningen af hennes blick. Mina skymtade allt ännu förbi, dörren öppnades, John kom in, såg på henne, yttrade något med låg röst till Mina, och sedan var allt slut. Hon visste ej mer af någonting…
Varm, fuktig öfver hela kroppen, vaknade hon sent följande dag. Innan hon blef riktigt klarvaken, njöt hon af bäddens mjukhet och sin lugna bekvämlighet. Vände sig litet och sträckte med välbehag på sig. Hon flyttade hufvudet högre upp på dynan och slöt ögonen, för att ännu en stund förlänga den behagliga halfslummern. Men blodet cirkulerade redan med större fart i hennes kropp, hjertat slog hastigare och nerverna lifvades. Hon måste öppna ögonen och se omkring sig. Det gamla, kända rummet, kända föremål. Ingen var inne och i rummet bredvid hördes ingen röra sig. Åter slöt hon ögonen.
Men plötsligen öppnade hon dem igen. Hon hade sett en enslig nejd, vackert månsken, glänsande is, en mörk udde, furor, ljung och —! Hon pressade de hopkramade händerna mot sina tinningar.
Det kunde inte vara sant!
Hennes kropp skakades, pulsådrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen bultade. Var det ändå sant?
Mina kom in. Almas ångestfulla blickar hängde sig fast vid henne.