Läsandet upphörde, presten höjde boken till pannan. Alla böjde sina hufvuden ned och skylde för ögonen. Alma gjorde ej så. Hon stirrade oafbrutet ner i grafven, likasom om hon genom locket ännu en gång velat se de kända anletsdragen. Och hon märkte ej att menniskorna småningom aflägsnade sig. Endast John och några karlar blefvo kvar. De togo spadar och började skofla ner mull. De kastade mullen så häftigt, att kistan för hvarje gång dånade. Det var också stenar bland mullen och kistlocket skrälde, då de träffade det. Det sista hörnet täcktes, och man såg ingenting annat än en mullhög, som höjde sig allt mer och mer. Den gungade i Almas ögon. Hon höjde ögonen; träden, korsen, karlarne gungade. Sedan blef allt mörkt; hon sjönk afsvimmad till marken.
IX.
"Jag fruktade just det här, då hon hela tiden vakade utan uppehåll. Åt inte och rörde sig inte ur stället. Underbart att hon ens höll ut så här länge."
"Vi skola gifva in åt henne någonting stärkande, kanske jern. Och om aftnarna af det förra. Nog går det öfver; hon behöfver endast stillhet och lugn. Kunde man inte ställa det så, att hon inte blir störd om morgnarna, eftersom hon då får bättre sömn?"
"Jo. Jag skall flytta in i mitt eget rum. Jag måste ändå stiga tidigare upp."
John och läkaren samtalade sålunda, då Alma återkom till medvetandet i sin säng.
"Nu, fru Karell," sade läkaren, då han märkte att Alma öppnade ögonen, "nu får ni inte på många dagar stiga upp ur sängen. Ni måste först taga igen all den sömn, som ni försakat de senaste dagarna. Genom medicin, om det inte eljest går. Och genom medicin skola vi också försöka ge er matlust."
Alma hörde på. Hon sade inte ett ord, hvarken för eller mot. De fingo göra med henne hvad de någonsin ville. Hon låg till sängs den ena dagen efter den andra. Talade inte, klagade inte och önskade ingenting, men svarade likväl, då man frågade henne om något. Hon låg för det mesta orörlig. Då och då ryckte det till i hennes kropp, men hon visste knappast af det. Ögonen voro större än förr, blicken trött och matt.
Slutligen frågade läkaren en dag om hon inte hade lust att stiga upp.
Hon svarade nej. Men hon steg likväl upp, då läkaren bad henne göra det.
Sedan satt hon lika tyst i sin soffa. John var hos henne, så ofta hans mångfaldiga göromål tilläto.