"Tycker du, att vi gått alltför raskt till väga? Vi ha endast hunnit halfva vägen, och ändå önskar du att vi skola sluta här. Jag ville veta på hvad sätt man sedan skulle komma till målet; om man stannar nu, lemnas allt vind för våg, halfgjordt, och man går tillbaka. Detta vore alltså naturlig utveckling. I sanning! Dermed skulle vi bäst visa, att vi i sjelfva verket inte duga till något, att vi inte ega ringaste lifskraft eller någon som helst förmåga."
Han slängde förargad papyrosstumpen bort och började gå fram och tillbaka med rynkad panna.
"Inte skulle man behöfva stanna för det."
Leistén tvekade en sekund, ty John stälde sig framför honom och fäste sin blick stadigt vid hans.
"Jag menar bara, att finnarna inte mera borde vara så hänsynslösa. Det skulle alls inte vara till gagn för oss, om den svenska kulturen helt plötsligt skulle utrotas."
"Vi skulle få en egen, ursprunglig kultur i stället, hvilken har kärna och märg. Dermed vore den förlusten afhjelpt."
Leistén skakade på hufvudet.
"Jag medger, att vår svenska kultur är ytlig och lånad, och att den derför inte kan ha någon lång framtid för sig i vårt land. Men äfven denna yttre förfining bör man ändå inte förakta. Den har nog också sitt värde."
"Sådant få vi nog med tiden på egen väg, i samma mån som vi utveckla oss."
"Men hvilka skola hädanefter på finska sidan föra språksaken framåt? Presterna och tjenstemännen hafva tröttnat, borgerskapet är ännu svensktsinnadt, att inte ens tala om adeln. Bondeståndet är det enda, men hvad förmår det ensamt?"