Alma måste ruska om henne, innan hon slutligen vaknade och lyfte upp sitt sömndruckna ansigte. Men hon förstod inte ens då hvarom det var fråga, utan bara stirrade på Alma med af häpnad vidöppna ögon.
"Stig upp nu!" skrattade Alma.
Mina vände och vred på sig, skrapade sig med båda händerna i hufvudet och strök håret ur ögonen.
"Stig upp! Vaknar inte Mina?"
Ändtligen tycktes Mina börja förstå, att hon inte mer behöfdes här. Hon kom omsider på benen och vacklade mot dörren. Men Alma hejdade henne.
"Dynan!"
Mina vände sig om och stirrade på henne, utan att förstå något. Alma pekade på dynan.
Men hon begrep ej ens då hvad meningen var. Hon kom fram till Alma och fattade hennes utsträckta hand.
Alma gaf till ett rop af skrämsel och drog handen undan, men i nästa ögonblick skrattade hon åter.
"Du är en toka. Der är dynan!" Hon lade den på Minas arm. "Gå nu!"