"Åh ja."
"Ni äro just goda, ni qvinnor. Ni gör er all möda att uttänka sådant, som blott medför onödig förlust af er tid och era krafter. Det syns, att ni inte eger någon uppfattning af hvad ekonomi vill säga."
"Tack för komplimangen."
John skrattade och klappade henne på skuldran. Men Alma ryckte med en nervös rörelse saxen från bordet, klipte af tråden och började en ny bokstaf. Hon sydde så ifrigt, som om det gält lifvet.
Arvi bad fadren följa honom ned till stranden för att se på hans båtar. Han hade gjort två nya, och fyra hade han förut, således egde han nu inte mindre än sex inalles.
John gick och förde Lyyli med sig. Också Ella följde med dem, men Alma stannade kvar i löfsalen.
Hon kände sig djupt sårad. John behandlade henne spefullt och med förakt, han brydde sig inte det minsta om henne och satte inte något värde på hennes kärlek. Han hade blifvit kall som en isbit och hård som en sten.
Blodet steg henne åt hufvudet, hon pressade hårdt ihop läpparna och sydde ännu ifrigare än förut.
Efter en stund kom John upp från stranden, allt fortfarande bärande
Lyyli på sin arm.
"Anhålles, att mamma tager de våta strumporna från barnets fötter," sade han redan på afstånd, "och påsätter torra i stället. Se, mamma, Lyyli råkade stiga i vattnet och blef så här våt."