"Alma —"
Han ämnade draga henne till sig.
"Åh, låt mig vara."
Alma sköt bort hans hand och upphörde ej att sy.
"Huru? — Besvärar jag dig?"
"Ja."
John såg på henne med en lång blick, men hon slog ej upp sina ögon.
"Riktigt sant?"
Inte ett ljud.
Då steg John upp och gick bort. Alma märkte på hans sätt att vända sig om och på hans gång, att han var ond. Hon blef förskräckt, ty något sådant hade ännu aldrig händt.