"Pappa äter inte," tillkännagaf Arvi, då han kom tillbaka från fadrens rum.
Alma pysslade om barnen utan att säga ett ord, bragte dem till hvila och lade sig äfven sjelf.
Men hon fick inte sömn. En timme förled och allt blef tyst omkring henne. I början hördes då och då ett skrammel från köket, men snart upphörde äfven det. Helmi sof lugnt och djupt i sin vagga bredvid sängen, med den lilla handen knuten på täcket. Hennes ögon voro slutna och dragen fridfulla. Munnen drog sig ibland till ett leende; säkert var det något angenämt hon drömde om, den lilla. Lyckliga tid! Ingen sorg, intet bekymmer och ingen själsångest!
Dörren till salongen stod öppen. Men John hade stängt sin på motsatta sidan. Huru länge tänkte han dröja? Väntade han, att hon först skulle somna? Eller ämnade han alls icke komma? Kanske skulle han lägga sig på soffan i sitt eget rum?
Alma slöt ej sina ögon, utan låg och såg på månljuset, som genom salongsfönstren föll öfver golfvet. I sofrummet var skumt, emedan gardinerna voro nedfälda; men i salongen var det ljust. Och fridfullt, tyst och hemtrefligt. Äfven möblerna, stolarna, borden och sofforna sågo så fridfulla ut; de rubbades ej af verldens sorger.
Men nu — nu!
Dörren till Johns rum öppnades och han kom genom salen med ljus i handen. Almas hjerta klappade häftigt, men hon slöt ögonen och låg orörlig, liksom hade hon varit död. John stälde ljuset på bordet bredvid sängen och stod en stund stilla. Alma kände att John betraktade henne. Sedan vände han sig bort och började kläda af sig. Alma öppnade litet på ögonlocken och betraktade i hemlighet hans ansigte. Det var strängt och allvarligt. Alma skälfde och slöt åter ögonen.
John vände sig ej mera åt henne, utan lade sig och blåste ut ljuset. Der var han nu så nära henne och likväl på samma gång så långt borta. Alma lyssnade på hans andedrag och följde hans minsta rörelse.
"John!" hviskade hon inom sig. "Förlåt mig, jag är ju din egen. Jag älskar ju dig af hela min själ. Förlåt! Var inte ond, jag kan inte lefva, om du är så der kall och oförsonlig!"
Hon lyfte sitt hufvud från dynan. Kanske ämnade hon säga detsamma högt, men John hade redan hunnit somna. Tungt och jemnt andades han och visste ej af några qval.