"Och John?"
"Jag ser hellre på från verandan och läser tidningarna."
De gingo då och började leken. Alma var till sin egen förvåning genast med hela sin själ inne i den. När hon kastade ringen upp i luften, eller sträckte sig på tåspetsarne för att taga emot den på käppen, voro hennes rörelser så smältande mjuka och behagliga, att de båda herrarna ovilkorligt följde dem med förtjusta blickar. Den ljusa bomullstygsklädningen satt tätt efter kroppen från midjan ända upp till halsen, och gestaltens yppiga konturer aftecknade sig tydligare än någonsin här ute i fria luften vid kroppens vexlande ställningar. Allt emellanåt, och isynnerhet då hon sprang, syntes hennes små, vackra fötter under de fladdrande fållarna.
"Vid min själ, hon är den mest förtjusande kvinna på jorden," hviskade
Nymark till Lagander.
"Förälska dig bara inte i en annans."
"Jag enleverar henne från Karell."
"Nå nå!"
"Det gör jag, hin regera! Och Karell förtjenar det. Han har styfnat i sin säkra ro. Förstår sig inte ens på att njuta af det, som är hans egendom."
"Hur vet du det?"
"Åh, det syns nog. Lika så likgiltig och öfvermätt, som alla andra äkta män."