"Middagen är serverad!" sade Alma och steg upp.
Nymark bjöd henne sin arm, och derigenom kommo de äfven nu att sitta bredvid hvarandra vid bordet. Sålunda fick Nymark tillfälle att hela tiden visa Alma en uppmärksam artighet, på samma gång han på närmare håll kunde beundra hennes hys rena skärhet och formernas mjuka rundning. Och han hade stundom svårt att hålla tankarna tillräckligt tillsammans för att deltaga i de öfrigas samtal.
Det var om landtdagsvalen John och Lagander talade. I de flesta städer hade de svensktsinnade segrat, ehuru röstskalan blifvit begränsad. Lagander dundrade mot de svensktsinnade och kallade dem tallriksslickare. Men John sökte lugna honom.
"Det är vårt eget fel," sade han. "Vi nationelt sinnade ha inte nog energi och styrka. De svensktsinnade hålla ihop, det är naturligt. Men de skulle inte kunnat segra, om vi varit litet vaksammare."
"Hvem kan täfla med dem. De ha förmögenheten på sin sida och de inneha alla de högre ämbetena. Nog går det då an att pösa."
"Men vi ha ändå styrkan, ty vi ha hela folket bakom oss."
"Folket har ännu inte vaknat upp till att försvara sina rättigheter."
"Det vaknar hvad det hinner. Rom bygdes inte på en dag."
"Ja, allt behöfver sin tid. Det der påminner mig, fru Karell, om vårt samtal senast."
"Kan ni tänka, att också jag ofta har kommit ihåg det, och isynnerhet dessa senaste dagar," sade Alma leende.